Yoga

Yoga

Nu ska jag skriva om en sak som kan upplevas fel för en del, och rätt för andra och alla dessa kallar sig kristna, jag ska skriva lite om Yoga.

Och nej, om du förväntar dig en faktatext där det i slutet kommer klara besked och tydliga svar på vad du ska tycka och göra kan du sluta läsa på en gång, för vid fortsatt läsning kan jag lova att du blir besviken.

Men jag vill börja med att säga att min relation med Gud är väldigt viktig, det är kanske svårt att förstå om man inte är troende… Men det är ungefär som att man tänker sig ett förhållande. Om jag är gift med någon är det i min värld inte ok att flörta med någon annan, eller att starta en relation med någon annan. Visst jag kan bli lockad eller dras till någon som är trevlig, ser bra ut eller bekräftar mig, men min lojalitet och mitt val är hos den jag gett mitt hjärta till.

Och jag har gett mitt hjärta till Gud, han har skapat mig – gett mig en mening och ett syfte med livet, han älskar mig och vill leda mig genom livet, han är mitt ankare och mitt yttersta hopp, DÄRFÖR är det viktigt för mig att vara rädd om min gudsrelation, och där kommer denna fråga in för mig. Är Yoga något som skadar min gudsrelation? ”Flörtar” jag med någon/något annat som får ta plats i mitt liv som i slutändan kan leda mig bort från Gud?

Jag var på ett stort träningskonvent i Globen, Paulo Roberto föreläste och pratade bl a om vikten att ha en tro (de ni!) men han började att konstatera att svenskar idag inte tror på Gud också ställde han den öppna frågan: vad tror svensken på egentligen??? Vi åskådare hann knappt uppfatta frågan och än mindre formulera ett svar för oss själva förrän en tvärsäker röst högt sa: ”Yoga”, och efter en stunds betänketid hördes många mumlande röster som stämde in.

Och det stämmer, många idag tror att Yoga är den nya vägen till frid, harmoni och lycka.

Jag har gått BodyBalance-utbildning där rörelser med inspiration ifrån Yoga, Qigong och Pilates varvas. När jag gick den utbildningen var jag skeptisk, jag tänkte att om det blir andligt eller om jag skulle uppmanas att på något sätt tillbe något/någon annan än Gud så skulle jag kliva åt sidan och inte delta. Men så var det inte alls, vi övade fantastiskt sköna rörelser för kroppen, övade kroppskontroll, teknik, instruktioner och musikförståelse. Övade andning och avslappning vilket jag har haft mycket glädje av senare vid graviditet, stressiga perioder osv.

Sen har jag instruerat passet i flera år, under avslappningen har jag alltid tyst, för mig själv bett för var och en som var med på passet. Jag har tyckt det varit roligt och väldigt härligt att leda passet.

Men för några år sedan slutade jag instruera detta pass och det var inte BARA för att jag var lite trött på det eller för att jag inte hade tid, jag upplevde att jag skulle sluta.

En av mina förtrogna vänner var på samma pass i en annan stad – där var andligheten en del av passet och deltagarna uppmanades att på olika sätt öppna sig för detta – vilket hon upplevde var obehagligt och inte alls vad hon ville. Samma vän var på mitt pass och upplevde det bra och skönt.

För min egen del har jag som sagt tyckt väldigt mycket om dessa rörelser, tekniker, andning och avslappning. Men problemet FÖR MIG är att det Yoga-förpackas och vad du då får, om det är andliga inslag, mantran, tillbedjan av både det ena och det andra, det beror mycket på instruktören!

Men vad är allt detta? Är det bara rörelser eller är det att tillbe något annat än Gud när man gör Solhälsningen eller Krigaren?

Ärligt: Jag vet faktiskt inte!
Men jag upplevde, precis som om man börjar komma en person av det andra könet lite för nära och man blir osäker om det börjar bli lite ”to much” för en själv, för den andre eller för sin partner, så backar man. Relationen med sin partner är mer värd – jag klarar mig utan den andre eller klarar mig med en mer ytlig bekantskap. Och precis så gjorde jag med detta, jag backade.

Ångrar jag mig? Inte alls! I dagens läge har jag däremot ett stretchpass där vissa rörelser som liknar Yogans finns med – för många av rörelserna är fantastiska för kroppen!!! Men friden, harmonin och lyckan söker jag på annat håll – i bönen. För i vår tro finns ju allt detta, det är bara att bön förknippas ofta med något tråkigt, något läst och något man blir tvingad till. Men bönen är verkligen en stund med Gud själv, där mina tankar får snurra långsammare, där tempot dras ner, där jag finner ro men också där jag får inspiration, kan få nya perspektiv och ibland svar på mina bryderier.

Ja, jag har klivit en bit bort ifrån en ”rörelse” som tillber jorden, tackar solen och som säger att allt finns i oss själva.

För jag vill inte tillbe det skapade, jag vill tillbe Skaparen, jag vill inte tacka något som inte har gjort nått för mig utan tacka Han som gjort allt för mig och framför allt vill jag inte fyllas ännu mer av mitt eget och mitt ego – jag vill fyllas av Guds kärlek, den som beskrivs i 1:a Korintierbrevet 13.

Det här är min vandring och min brottning. Din kanske ser annorlunda ut! Vill du prata vidare om det, bolla frågor eller diskutera något, tveka inte att höra av dig till mig på mailen: frida@sportforlife.se

Tillsammans på vägen! /Frida

No Comments

Post A Comment