Vinna på gott och ont…

Vinna på gott och ont…

När jag var liten var det en sak som var det bästa jag visste och en sak som var det värsta jag visste om jag inte gjorde och det var att VINNA.

Självklart i alla tävlingar, spel och idrotter, men också i dessa små vardagssituationer – kan fortfarande komma ihåg hur jag kutade för mitt liv för att komma först med skolväskan och lägga den etta i ”väskkön” som visade vem som skulle få gå först in i bussen när den väl dök upp.

Jag kan fortfarande få ångest och bli riktigt skamsen (så där så att det känns i hela kroppen) när jag tänker på den bild och de upplevelser mina klasskompisar måste ha av mig. Hur otroligt mycket fokus som låg på att vinna eller komma först istället för på hur andra hade det och kände.

Vi hyllar ju vinnare i Sverige – i TV-program som Mästarnas mästare och i näringsliv. I skolorna premieras vinnarna med stipendier och utmärkelser. Men är det bra att elda på en vinnarskalle, att driva på dom känslorna. För samtidig som vi säger att man ska försöka vinna så innebär det ju i praktiken att man försöker få andra att förlora – går det ihop med att vara en god medmänniska? Går det ihop med den kristna tron och det Jesus sa? Att vi ska göra mot andra som vi vill att de ska göra mot oss eller att vi ska vara andras tjänare…kan man det samtidig som man är en vinnare? Är vinnarinstinkten positiv eller negativ?

Jag skulle nog säga att den, precis som alla andra av våra presonlighetsdrag, kan vara både och. Frågan är vad den grundar sig i och hur vi använder den.

Det ligger något grundläggande livgivande i att vilja vinna – att göra sitt allra bästa och att kämpa. Vi alla har ju faktiskt redan vunnit en tävling när den spermie som innehöll vår arvsmassa kom först till ägget. Eller när vi som barn kämpade oss igenom en mängd olika sjukdomar – det behövs en vinnarskalle för att ta sig igenom saker och ting.

Det behövs också den ingrediensen för att ta saker vidare och framåt – i tävlingsmomentet ingår också att man slår rekord ibland = alltså spränger de ramar och gränser som vi tror är möjliga.

Jag tänker att Gud verkligen har lagt ner denna egenskap hos oss (vissa mer, andra lite mindre) och att det är tänkt att vi ska använda detta till att driva saker vidare, spränga gränser, klara utmaningar och vinna segrar.

Men det finns ju också en annan sida av myntet, vi kan också vilja vinna så mycket att vi är beredd att kliva på andra – att gå över gränser där andra far illa. Att välja bort att ta in omgivningens reaktioner på mitt beteende utan bara köra på oavsett vad som händer. Jag tror att många relationer har fått sig en törn eller helt enkelt kapsejsat för att drivet att vinna utan att lyssna har varit för starkt.

Hur kan vi lära oss denna svåra balansgång – när ska vi ge allt och låta andra förlora och när ska vi kliva tillbaka och se andras bästa före vårt eget?

Jag tänker att vi är till för varandra, det är självklart att säga ”nej, man måste dela med sig” när 2-åringen skriker MIN för 17:e gången, men vi måste också våga fostra varandra som vuxna och vara öppen för att bli fostrade – för ingen av oss är ju färdiga. Därför måste vi våga säga till när ”vinnarskallen” går för långt, även om det tar emot.

Dessutom måste vi som har en stark vilja att vinna fundera igenom vårt eget beteende: vill jag bli beundrad eller älskad? Beundrad kan man vara utan att vara älskad – kanske härligt, men tillslut ihåligt och troligtvis ensamt. Om man däremot blir älskad så kommer man automatiskt att bli beundrad – och då kanske det inte alltid är viktigast att vinna diskussionen, spelet eller innebandymatchen, då kanske man egentligen vinner allra mest på att någon annan får vinna ibland.

Tillbaka till min skolgång… många i min omgivning funderade nog på vad jag skulle göra av all denna vilja att vinna och all energi. Här har ni lite av vad det blev:

”Du utstrålar alltid energi på dina pass”, ”Man blir så taggad att ta i det där lilla extra när man tränar för dig”, ”Det är ditt fel att jag är så här svettig”, ”Du har så mycket energi så man kan inte låta bli att ge järnet”.
Det här är några av de kommentarer jag har fått när jag instruerar, har sparat dem i minnenas arkiv och suger på dem ibland när jag behöver påminna mig om det goda med att vilja kämpa och vinna. Var lugn, jag vet att all vinnarinstinkt inte har blivit bra grejer – men jag kan ändå se att om jag ber mina medmänniskor och Gud om hjälp att kämpa de kamper som jag ska kämpa och ge upp de jag ska låta andra vinna så kan jag få hjälp till att lyfta andra och samtidigt få känna segerns sötma 🙂

…men jag är inte färdig!

Tillsammans på vägen! /Frida

No Comments

Post A Comment