Var är din plats?

Var är din plats?

Att vakna de kalla, mörka vintermornarna och gå till kaminen, krypa ner under fläkten för att låta den varma luften strömma mot den varma kroppen. Att inte låta kylan tränga sig in utan behålla sängens värme en liten stund till. Att låta ögonen vänja sig vid det dunkla ljuset från köket en bit bort och låta kroppen vakna i sin egen takt. En plats som var min, som jag tyckte om, där tankarna fick fara fritt och där lugnet fanns och t.o.m sömnen ibland smög sig på efter en lång skoldag.

Eller altanen på stugan i skärgården, där sommarkvällen blir till sommarnatt och solen sakta sänker sig ner i havet, där samtalen med min man blivit många när barnen somnat inne i stugan, insvepta i filtar med bara denna underbara vy framför oss.

Åsså den här: i vårt hobbyrum i källaren, med en gammal, rätt så kass Crosstrainer, där utsikten är en själsdödande bokhylla full med bråte och golvet fullt med prickar från all färg som målats på olika möbler.

Ibland kan vi tro att omständigheterna måste vara perfekta, dom kan ju, som i stugan, vara helt underbara, men det är inte det som definierar den där platsen med stort P – det är sällskapet.

Med mig vid kaminen satt min bror, vi bråkade ofta om avgränsningarna – hur stor yta som skulle tillhöra ens egen sfär. Men framförallt delade vi värmen och livet där framför kaminen, spelade spel, läste läxor, värmde kalla fötter efter roliga utelekar och sov (för att sedan vakna i värmepanik).

I stugan så är det stunderna med Samuel jag värderar allra mest – att dela livets ups and downs, tron, barnen och allt annat som hör vardagen till.

Nere i källaren framför den alldeles för dammiga hyllan är min plats där jag och Gud har tid tillsammans. I lurarna hörs lovsång, predikningar, ljudbibel från Spotify eller nu mer också undervisning från de kurser jag läser.

Det fascinerande med dessa ställen är att de är inlagda i mitt kropps/hjärn/hjärt-minne. Precis som att en plats du förut sökt på Google läggs in i minnet så när du nästa gång söker på de första bokstäverna ploppar hela sidans adress upp är det med dessa platser i mitt liv. Det är som att hela jag har en inprogrammerad känsla för dessa platser. Så det finns ingen startsträcka – utan när jag kommer dit infinner sig ett lugn och en igenkänning. Det är som att kanalen redan är öppen, sidan är redan nedladdad.

För mig är dessa platser enormt värdefulla – kaminen är rätt inaktuell, men den där känslan tillsammans med min bror infinner sig ofta när vi bygger pussel, spelar spel eller bara hänger tillsammans. I stugan är vi inte jämt, men på bastuflotten, nere i relaxen eller ute på vår altan finns denna otvungna närhet till min man som vi lärt oss att njuta av. Och nere i källaren går det inte att leva hela livet, men på promenaden, på flyget eller när lampan släcks på kvällen finns närheten till Gud så påtaglig.

Ursprungsplatsen är inte ett beroende utan en hjälp – för om vi tappar bort närheten, friden, relationen, det där som vi har lärt oss att älska så mycket kan platserna hjälpa oss. Det är som att vi går förbi hjärnan och rakt till hjärtat när vi återvänder och återerövrar platsen.

Har du någon plats där du bygger dina viktigaste relationer? Har du någon plats där du kan få del av allt gott Gud vill lära dig, ge dig och utmana dig i? Om inte, försök hitta en – fyll den med er relation, allt behöver inte vara positivt – man kan brottas och diskutera, men det viktigaste är att man där delar livet – då djupnar relationen och det blir en plats som är guld värd.

Tillsammans på vägen! /Frida

No Comments

Post A Comment