”Ute är mörkt och kallt”

”Ute är mörkt och kallt”

I fredags när jag körde mitt eftermiddagspass kl 14.15 hade det redan blivit mörkt och i skrivandets stund har jag precis skickat iväg barnen till skolan med deras varmaste kläder – termometern visar -23 grader. Så ja, det är mörkt och kallt.

Men det är inte bara vädret som bidrar till detta, det är även läget i världen. Vi pratade krig igår vid köksbordet. Årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Alexijevitj, som lyssnat på tusentals vittnesbörd om krigets helvete har försökt beskriva vad krig innebär. Vuxna som krigat eller vars nära och kära gjort det, som stupat eller överlevt med förfärliga upplevelser i sitt bagage vet vad krig innebär. Barn som har fragment av minnen eller inga minnen alls men som kastar sig under skolbänken i trygga Sverige när en helikopter hörs utanför fönstret känner i kroppen vad krig innebär.

Men jag vet inte, jag har ingen aning om hur det är att leva i ett land som är i krig. Eller jo…kanske lite, för som liten hade jag en ofta återkommande mardröm. Från vårt köksbord hade vi utsikt över en sjö och bortanför den ett berg. På berget ligger ett av Bodens fort som ingår i Bodens fästning. Min återkommande mardröm var att jag såg hur tanks, bandvagnar och fotsoldater helt plötsligt kom upp på berget från baksidan av det, och hur helikoptrar uppenbarade sig, fortet bombades sönder och sen tog de ut riktningen rakt mot vårt hus.

Den mardrömmen fick mig att vakna med total skräck i både kropp och sinne – rädslan dröjde sig kvar en liten stund men klingade av när jag insåg att jag låg i min trygga säng med hunden Ronja varm och go bredvid mig. Men på dagarna ställde jag mycket frågor, vem var Saddam Hussein? Kunde han komma hit? Kunde det bli krig i Sverige?

Och nu är det jag som svarar på dessa frågor till mina barn. Skillnaden är att jag dessutom får svara på varför Sverige inte kan hjälpa de människor som flyr från helvetet på jorden, krigsområden, och jag har inget svar.

För visst kan jag inte säga till barnen att vi inte hjälper människor i nöd eftersom den breda medelklassen och överklassen i vårt land inte är beredd att köpa lite mindre prylar och upplevelser. Att vi faktiskt lever efter att det viktiga inte är färden i sig, att VI har varandra – utan välfärden, att JAG ska ha det bra. Att sången ”we are the world” som mina barn sjöng i höst under Världens barn-konserten inte är det många i Sverige verkligen vill, för då skulle vi väl leva så? Att de finns människor som anser att andra folkslag är mindre värda – eller i alla fall så annorlunda så att vi inte vill ha med dem att göra.

Jo förresten, det kan jag faktiskt säga till mina barn – för det är sant!

Och det är när vi vågar erkänna sanningen som det vackra sker. Då vi kan erkänna att dessa saker också finns i vårt eget liv – egoism, bekvämlighet och rädsla, då bryter ljuset in i hjärtat, sanningens ljus.

Att det är mörkt och kallt ute är inget vi kan styra över, men om det är mörkt och kallt inuti kan vi faktiskt förändra det, eller bjuda in den som kan förändra det, bjuda in Jesus. Då kan vi få, precis som min vän Ebba som var Norrbottens lucia i år, få sprida ljus omkring oss.

”I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” Joh 1:4-5

Min bön:
Jesus du som är sanningen – hjälp mig att vara sann.
Jesus du som är vägen – när jag är sann, när det gör ont att inse mina brister och fel, visa vägen till Gud, vägen till nåd och förlåtelse.
Jesus du som är livet – ta mig med, bortanför mina begränsningar, bortanför min rädsla, låt mig få leva utgivande och kärleksfullt.
Amen

Tillsammans på färden! /Frida

No Comments

Post A Comment