Regnet var nog tårar

Regnet var nog tårar

Oj, vad det har regnat denna sommar. Hela juli försvann i ett töcken av moln, regn och kyla – det jag tänkte göra blev inte gjort. Dessutom har jag tränat mindre än övriga året vilket har medfört att jag har haft ont i både axel och rumpmuskel – åldern gör sig påmind…

Men det konstiga är att det jag inte tänkte göra istället gjordes. Jag har läst kurslitteratur och vilat på soffan, sett film och spelat otaliga omgångar Maxiyatzy med Olivia, och vet ni, jag har fått uppleva Gud på ett alldeles speciellt sätt, och när sånt händer är helt plötsligt vädret inte det viktigaste.

En vän till mig beklagade sig över det dåliga vädret på FB, jag sa att vi skulle styra upp en fest, typ ett knytkalas men en massa lekar o sånt för att förgylla sommaren med varandras närvaro, men det rann ut i sanden. Att jag aldrig tog tag i den där festen kommer att gräma mig länge, för i början på augusti dog denna vän i sitt hem helt oväntat. Hon lämnade efter sig man och tre små barn, och där stod vi, endel närmare endel längre ifrån, men vi stod där och blev helt förlamade av sorgen som sköljde in i våra liv.

Jag ska inte beskriva sorgen, för det har jag inte orden till, men jag tänker på allt regn som föll innan hon dog som tårar – som att Gud sörjde över att vi skulle behöva gå igenom detta, att vi lever i en så trasig värld. Men så mitt under sorgen så växlade vädret, vi fick ta av oss kläderna och inse att det fanns värme i luften trots att sommaren skulle vara slut, som en påminnelse om den värme som väntar i himlen då livet tar slut.
Men det var också en annan värme som kom, den som visar sig i de äkta kramarna, de osminkade leendena och tårarna, värmen i tankar och böner, i gemenskap och uppoffringar.

Tänk vad lätt det är att bli kall inombords, att prestationer, prylar, status och pengar blir det viktigaste – och där står vi som kyrka och säger ”Gud har skapat dig för att du ska få ha en varm relation med honom och med dina medmänniskor” vilket många svenskar idag fnyser åt, skrattar lite åt eller kanske tycker att det är lite gulligt med dom där gamla kristna traditionerna.

Men för mig är min Gudsrelation högst aktuell, den är väldigt 2015! För jag kan säga att det som bär, på riktig, när dagen är slut, det som fyller mig med värme trots all kyla jag möts av i form av lidande, sorg och hat i vår omvärld, i min omgivning och i mitt eget liv det är när Guds kärlek sveper in. När det lilla, fjuttiga och halvkassa jag gör får betyda något stort i någon annans liv därför att Gud ledde mig just dit, just då, för att göra just det han såg att denna människan behövde. Det är stort, riktigt stort! Och när det dessutom funkar bakvänt, när jag själv föll, när det var min egen telefon som ringde med en uppmuntran precis i rätt tid, då är det som att landa i bomull.

Vi sjöng ”du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand” på vårt barnläger för drygt en vecka sedan, då önskade jag av hela mitt hjärta att varje barn och varje vuxen skulle få uppleva att det är sant. Men som med allt i vårt liv kan vi välja… Jag vet att det inte är PK, coolt eller på något sätt uppmuntrat i vårt samhälle, men om du i ditt hjärta längtar ändå… Gör som Jesus själv säger ”kom med och se”.

Vill du uppleva Gud? Läs Psalm 139 och öppna ditt hjärta.

Tillsammans på vägen! /Frida

(Denna gång blev det lite ”sport” och mest ”for life”, men jag ska ta igen det nästa inlägg)

No Comments

Post A Comment