När allt inte blir som man tänkt…

När allt inte blir som man tänkt…

Idag är det första advent…jag och min man Samuel firar 15 år som förlovade. I våra ringar står det inget datum utan 1:a advent, och den här dagen har blivit alldeles speciell för oss. För vår förlovning gick inte riktigt som vi tänkt, vi kom hem till mina föräldrars hus sent på lördagskvällen tillsammans med min bror och hans fru. Vi hade planerat att förlova oss efter tolvslaget så att vi vid frukosten, gudstjänsten och släktmiddagen dagen efter skulle ha ringarna.

När vi väl började leta ringarna gick det, ganska snabbt, upp för oss vad som har hänt. Vårt släp med mina möbler stod redo att köras ner till Umeå på min svägerskas föräldrars gård, 5 MIL BORT! Dessutom toksnöade det lapphandskar (extremt stora snöflingor) och blåste riktigt hårt ute.

Här kom vi till den kritiska punkten, klockan var strax midnatt, det var riktigt dåligt väder och risken för en otroligt konstig situation (att smyga in på någons tomt och bryta sig in i ett släp) var överhängande. Men det som jag, så här i efterhand, kan se som något signifikativt för vår relation skedde – vi var båda helt överens om att vi skulle åka, dessutom lite upprymda över det oväntade äventyret.

Vi körde långsamt och fick tillsammans hjälpas åt att navigera i snöyran på de krokiga vägarna, vi släckte ner lyktorna när vi närmade oss byn, sprang småfnittrande med bultande hjärtan till släpet och fick tillslut fatt i ringarna.

Trötta och glada låste vi tillslut försiktigt upp dörren hemma hos mina föräldrar igen och började så tyst vi kunde att klä av oss då min storebror kom ut från toan, hans förvåning var total – vi hade ju två timmar tidigare kommit hem tillsammans med dom… Vi hasplade ur oss någon dålig förklaring och verkade nog otroligt konstiga i hans ögon. Sedan gick vi till mitt rum och fick äntligen användning för ringarna.

Vår strävan efter att det ska vara snyggt, kontrollerat och perfekt, upplever jag, ökar mer och mer eller så är det bara att vår möjlighet att påverka har blivit större. Det retuscheras, justeras och planeras. Men sanningen är att de flesta minnen jag har, som jag ler åt och som jag håller levande är de minnen då allt inte blev som jag tänkt – då den där tryckfelsnissen smugit sig in i själva livet.

Som när jag sprang vilse på Flakaberget och jag ljög och sa nej när ett fjunmusche-moppegäng frågade om jag var vilse. Eller när jag åkte miniskidor och ramlade och gjorde illa mig, då min bror kom låtandes som en ambulans i full fart och fick mig att bita ihop bara för att han var så rolig. Eller när jag glömde att släppa lianen på badhuset så att jag svingades tillbaka rakt in i kaklet så att badvakten fick hoppa i och dra upp mig. Eller när jag som vuxen gjort eller sagt helt fel på passen så att deltagarna skrattat tillsammans med mig. Eller när jag råkade ge fel nummer i Psalmboken i familjegudstjänsten så att den fina ”jag vill ge dig o herre min lovsång” istället blev en sång om drakar, eld och dom.

Även judarna hade en prefekt bild av Messias – att han skulle bli kung och komma från Betlehem, att han skulle driva iväg den ockuperande Romarmakten och att han skulle bringa frid och fred – för detta beskrivs ju av profeterna flera hundra år innan Jesus föddes.

Men Jesus föddes i ett stall, växte upp i Nasaret, som var en del av Israel sedd som oandlig ”kan något gott komma från Nasaret”? frågar sig en blivande lärjunge. Jesus inordnade sig inte i den judiska prästhierarkin och de politiska system man hade. Han visade inte heller vägen för fred i nationerna – politiskt sett höll han sig faktiskt väldigt neutral – han talar om frälsning med en överstepräst, hälar en soldats öra, talar med en samariska och går över de flesta PK-reglerna man kan tänka sig.

Han var så operfekt en lärd jude kunde tänka sig när man tänker på bilden av Messias.

Men folket älskade honom – så när han kom ridandes på åsnan upp emot Jerusalem tog man av sig sina mantlar, bröt av palmblad och la detta framför honom – man ropade HOSIANNA Davids son välsignad är han som kommer i Herrens namn.

Varför då? Jo för att dom hade fått vara med om något som skakade om deras grundvalar – något som fick dem att inse att hur mycket de än tyckte sig veta, hur bra system dom än byggt upp så var Guds plan, Guds väg så mycket större, så mycket högre.

Han kommer med fred och försoning – men inte genom politiska system utan igenom människors hjärtan.

Kan inte tänka mig något mer hoppingivande än detta med tanke på hur vår omvärld ser ut! Jag vill att det inte bara ska vara advent i mitt hem utan i mitt hjärta – att Jesu kärlek får fylla mig varje dag med kärlek, fred och frid.

Tillsammans på vägen! /Frida

No Comments

Post A Comment