Landslaget nästa?

Landslaget nästa?

Känslan är nästan utomkroppslig, det är som att Loreén står i bakgrunden och sjunger ”Euforia”, jag susar fram och tycker att det går bra, riktigt bra.

Jag har bävat lite men också längtat efter denna stund – att få spänna på sig dom nya skateskidorna och ge sig ut i spåren. Bävade för att jag trodde det skulle gå tyngre, såg framför mig en snorig, genomsvettig tjej, som likt den stora stygga vargen, frustade och pustade – men icke. Skidorna glider på, oförskämt lätt och känslan när den höga, klara luften kommer in i kroppen är bara helt fantastisk.

Eftersom jag inte ser till någon annan åkare på min runda har jag dessutom ingen som kan ta ner mig på jorden genom att susa förbi och visa hur långsamt jag egentligen åker, så i mina tankar funderar jag på om jag inte är ett skidåkarämne ändå. Jag kanske är en ”late bloomer”? Helt plötsligt kan jag nästan se tränaren komma springande vid sidan om spåret, skrikandes att jag ligger etta, att de bakom tappar liiitegran på mig, kilometer för kilometer. Jag tar ut skate-rörelsen ännu mer, trycker ordentligt med höften och låren, samtidigt tar stavarna ordentliga tag i snön och trycks bakåt av bålen och rygg/axelpartiet.

Väl framme vid målet på stadion möter jag några andra motionärer som ska ut på sin runda, ”härliga spår” säger jag och vi småpratar lite om all snö som kommit (vilket alla norrlänningar gör just nu). Det är fascinerande hur lätt och trevligt det är att prata med andra när man gör något gemensamt – hade jag sprungit på någon av dessa vid ett övergångställe, på en restaurang eller i en affär så är det troligt att vi aldrig skulle byta några ord alls, men här känns det helt naturligt och väldigt trevligt.

När jag sätter mig i bilen kollar jag på klockan, hur snabbt körde jag? Den euforiska känslan sitter i så jag tänker att sååå långt efter Kalla och gänget kan jag inte ha varit. En mil har jag lagt under skidorna vilket, visar det sig, har tagit 44 minuter. Inser att jag inte riktigt vet om det är bra eller dåligt – men börjar sakta men säkert, likt en luftballong som går ner för landning, komma ner på jorden igen. Något säger mig att Kalla och de andra tjejerna i landslaget har en BETYDLIGT snabbare tid på milen, brukar det inte vara kring 25 minuter? tänker jag.

Där och då inser jag – jag är ingen late bloomer, jag är ingen ny Kalla och man måste träna för att bli bra. Med en fjolårssäsong med ca 3 mil på skidorna och med många år där innan utan att stå på längdskidor överhuvudtaget kommer man ingen vart.

Här hade tävlingsmänniskan i mig kunnat deppa ihop totalt och slänga de nya, fantastiskt preparerade skidorna av min gode vän Tommy, på hyllan. Men den goa känslan efter rundan är för stark, trots att jag var kass på detta, känns det ändå härligt att ha fått susa ner för backarna, fått mata på med kroppen jobbandes uppför och fått vara ute, en riktigt fin kväll och röra på sig.

För som jag skrev i det förra blogginlägget så är det väldans roligt att variera sin träning och testa något nytt/annat. Så nu är jag taggad på att ge mig ut i spåret igen, inte för att vinna, men bara för att det är så skönt, man kan tydligen träna på det sättet också 🙂

Jag får nöja mig att ibland vara lite lik Kalla på annat sätt. För något år sedan skulle man byta profilbild på FB till någon kändis som man påminde om. Jag bytte till den här bilden som är här ovanförÄ till och med min mamma funderade på varför jag hade landslagsmössa!

Tillsammans på vägen! /Frida

No Comments

Post A Comment