En resa som aldrig tar slut

En resa som aldrig tar slut

IMG_1117

 

För några veckor sedan reste jag och fem härliga pastorer/ledare inom pingst till Thailand och Filippinerna. En resa, vars syfte var att inspirera till Mission i våra liv, men också i ungdomars- och församlingars liv. Vi fick se allt ifrån storstadssatsningar i Bangkok till fattigdomsbekämpning på Filippinerna. En alldeles befogad fråga är: varför fara dit? Det kostar ju också pengar, kan man inte bara skänka pengar till organisationer?

Ja, absolut kan man det, men vet ni? När en människa får hjärta för något kan det göra sån skillnad för människor, städer och hela länder – det visar historien om och om igen. Och för att få hjärta för något behöver siffror bli människor och människor bli ansikten.

Vi träffade en guvernör/landshövding/ledare för den Filippinska ön vi besökte, reströtta, utan möjlighet till att fräscha upp sig och byta om från turistkläderna tågade vi sent på kvällen in på hans kontor. Vad vi gjorde där visste vi nästan inte – men vi förstod att vi skulle le och vara trevliga. Några timmar av min tid – något jag själv skulle tyckt var helt onödigt, visade sig betyda mer än jag anade.

Mannen höll trevlighetsdialog och pratade om allt möjligt tills han plötsligt blev allvarlig med fokus på oss. Han sa ungefär: ”Det är stort för oss att ni är här, ni hade kunna stanna i ert välfärdsland, njutit av era hus, familjer och allt det goda. Men ni, rika och vithyade väljer att resa hit, bry er om de mörkhyade och bry er om de fattiga.”

Förhoppningsvis gjorde vår blotta närvaro skillnad för de fortsatta samarbetet mellan PMUI (den organisation som vi besökte) och ledarna som beslutar om pengarna i landet – den skillnaden är svår att göra hemma i soffan.

Jag har nog aldrig suttit så still på 12 dagar när jag varit frisk – jobbigt men nyttigt. Tråkigheter som lägre energinivå, stillastående mage och lite tyngre tankar blev följden, men det var det värt alla dagar i veckan!

Vad den här resan kommer att betyda för oss som varit där vet bara Gud, men jag märker att det har komplicerat saker och ting i mitt Svensson-liv på ett bra sätt! Resan har sprängt mina svettnings- och bekvämlighetsgränser vilket jag bara välkomnat, Kelly Clarksons ”what doesn’t kill you makes you stronger” är kanske i detta hänseende sant. Fast det är också helt fel, mer sant är nog: what doesn’t kill you makes you softer – för hjärtat bultade och mjuknade inför de människor vi fick betjäna, jag tog in den skitiga lilla flickan med endast ett trasigt linne på kroppen, jag tog in byborna som levde fångade i destruktiv andlighet, rädda och som de upplevde det, utan hopp.

Sanningen, blev så starkt för mig, om hur lätt vi luras att bygga vårt eget och ego – att vi ska bli starkare, mer betydelsefull, högre, bara vi har det bra så får alla andra sköta sitt. Men vi är ju skapade till att ”äga” livet på en helt annan nivå, som Guds avbilder, användandes allt det goda han har lagt ner i oss, men med fokus på varandra, att ge ut, vara ärlig om sina svagheter och styrkor, beroende av varandra (att ge när man har mycket kan vara enklare, för visst är det svårt att ta emot hjälp/stöd/komplettering ibland…eller typ alltid!).

Vi behöver inte skapa vår identitet med vår kropp, det vi utför eller vilket nätverk vi har, för det leder till prestationsångest, revirtänkande, ägandeskap istället för förvaltarskap, vilket gör att kilar sätts in i våra relationer. Vår identitet är tänkt att finnas hos Gud, att vi är hans avbilder, att vi är älskade, att var och en har ett purpose (engelskans ord för detta är bättre), att det finns nedlagt så mycket potential i var och en av oss och att allt detta är sant redan innan vi har presterat ett endaste dugg!

När vi inte behöver skapa vårt eget varumärke eller identitet blir vi fria att utveckla, betjäna, arbeta och hjälpa samhället och människor på ett helt annat sätt, vi kan också misslyckas på ett helt annat sätt.

Min bön är att få fortsätta på denna resa, inåt och utåt samtidigt. Att ta emot Guds kärlek genom att påminna mig om vad Jesus har gjort för mig (vilket Bibeln kallar ”att jobba på din frälsning”), och fokusera på att ge ut, göra skillnad med hjälp av de gåvor just jag har fått till mitt förfogande.

Tillsammans på vägen! /Frida

 

Här dansar vi lös av glädje på ett berg i Chiang Mai! Skärmklipp 2016-05-16 09.55.17 Skärmklipp 2016-05-16 09.56.51

Skärmklipp 2016-05-16 09.48.29

No Comments

Post A Comment