Chocka dig själv lite då och då…

Chocka dig själv lite då och då…

För en vecka sedan var jag i Dundret (Gällivares slalombacke), familjen hade hyrt hotellrum och åkte slalom på lördagen, på söndagen var vi däremot i längdspåret, för jag körde tävlingen Dundret Runt Skate och min dotter Olivia körde Barnens Dundret Runt.

Ni som har läst bloggen tidigare vet att min skidvana inte alls lämpar sig för att åka en tävling (har åkt typ 8ggr i år, 1,5 mil som längst), men tänk vad roligt det är att bara göra det ändå! Att kliva ur sin säkerhetszon och göra något man inte vet om man klarar av. Sagt och gjort – ett klassiskt infall tog mig från hotellfrukosten ända till startlinjen för att åka 31km skate. Ok… LÅNGT bakom startlinjen, där framme stod Hellner och Rickardsson, bakom dem en drös med människor som var så otroligt kittade. Själv åkte jag med mitt typ 15 år gamla R90-ställ och fingervantar i bomull.

Så väl där backade jag bak när alla började hitta positioner för startskottet, så första stunden var det trångt, bökigt och endel väntande, fantastiskt fascinerande att se paniken i allas ögon när någon annan ramlade och de bara skulle fram på något sätt. Människan kan vara ganska primitiv i dessa stunder…

Nåja, ut ur trängseln och in i omkörningsfilen, första 5 km handlade om att bara mata sig framåt. Tveksamheten steg när det kändes som att jag bara kryssade mig fram…tog jag i för mycket? Skulle jag gå in i den berömda väggen efter 2 mil och behöva plågande, likt Per Elofsson i den klassiska genomklappningen mot den dopade Muhlegg, släpa mig fram den sista milen. Men jag upplevde mig inte trött så jag körde vidare, jag hade ju fortfarande min taktik klar. Innan loppet när min man peppade mig sa han att om allt skiter sig helt är det ju bara att feka en skada så kommer någon skoter eller nått och hämtar en – så det var min nödutgång.

Det finns en sak jag lärde mig den där dagen: fy vad tråkigt det är att köra skate i 3 mil. Innan jag ens kört 1 mil var jag uttråkad – nä inte så trött, men leds! Så i mitt huvud började jag fundera hur jag skulle göra denna upplevelse till något kul, och hur jag kunde sysselsätta mig själv. Då kom jag på den briljanta idén (tyckte jag själv iaf) att göra det jag är bäst på: peppa och pusha andra. Sagt och gjort, jag bestämde att jag varje gång jag stakade förbi någon (man var tvungen att staka sig om, det var för trångt för två skateåkare i bredd) så skulle jag säga något positivt och peppande.

Detta resulterade i två saker – många härliga kommentarer om dålig dag, förkylningar, ålderskänningar osv bland de jag for förbi. Men det resulterade också i att de 31 km blev en väldigt rolig sträcka! Dessutom blev jag förvånad över min egen otävlingsinstinkt (nu får jag en röd markering under det ordet för att det inte finns, det finns visst – i Norrland!) trodde ändå jag skulle gå på mer – ta det seriösare. Men det var nog att jag körde loppet, att jag faktiskt hade vågat göra något jag aldrig gjort tidigare, som redan kändes som en vinst.

Till och med på ingången av spurten peppade jag han som åkte upp jämnsides, han tittade flåsande på mig och det slog mig att det var mot mig han spurtade. Och jag konstaterade lugnt att jag inte överhuvud taget brydde mig om han kom före, för jag kom i mål!

Och vet ni, det var jättekul! Nä, kanske inte att åka egentligen, men att göra något outside the box. Att inte röra sig på mammas gata och ha handfängsel och livboj hela tiden utan att våga göra något annat – att våga utan att veta hur kroppen eller hjärnan skulle tackla det.

Hela veckan har jag kommit tillbaka till detta i tanken, hur mycket glädje, energi, självförtroende och självkännedom man vinner när man utmanar sig.

Finns det något du under den här våren skulle kunna chocka dig med? Något du inte vågat, inte trott att du skulle klara eller något du tänker att andra skulle ha en massa åsikter om. Kom igen – utmana dig själv, ta hjälp av någon om du behöver support att komma till skott men framför allt, försök att ha riktigt riktigt roligt!

Ja just det, ni kanske ville veta min tid i mål? Jag trängdes, kryssade mig framåt, åkte skidor, drack liiite för varm saft och peppade andra i 31km på 1h och 52min. Nöjd!

Tillsammans på vägen! /Frida

No Comments

Post A Comment