Yttre och inre

Yttre och inre

Japp, hon sa det, min instruktörskollega tillika sjukgymnast.

-Du är svag i magmusklerna. Ridå.

Vi spolar tillbaka bandet en bit (som vi sa på den gamla goda kassettbandstiden). I våras kom en begynnande ryggsmärta som sedan eskalerade under ett styrkepass till ren kramp. Sen dess har denna smärta legat och gottat sig i ryggen, liksom sugit ur all kraft och gjort ryggen trött och instabil.

I sommar när jag hade riktigt ont sov jag i stugan några dagar – hårda härliga 70-tals madrasser gjorde tydligen susen för min rygg och jag insåg att vår nya säng (#jagvågarinteensberättavaddenkostar-säng) helt enkelt var för mjuk. Men då hade jag redan hunnit boka en tid hos min sjukgymnast och jag tänkte att hon ändå kunde få gå igenom ryggen, trots att jag trodde mig veta orsaken till smärtan. Ny hårdhetsgrad i sängen beställdes och jag gick till sjukgymnasten för att mötas av orden -Du är svag i magmusklerna! Hade någon sagt det till mig efter mina förlossningar så hade jag sagt -Och jorden är rund. Inget nytt under stjärnhimlen alltså, men NU? Jag tränar mycket och kör två corepass varje vecka, känner mig stark och vältränad i magen.

Men orden hann nästan inte träffa min örontrumpet förrän hon tillade: -Alltså egentligen inte svag…men dina yttre magmuskler är jättestarka och de inre magmusklerna är inte riktigt lika starka.

Sedan förklarade hon vad som har hänt. Jag som älskar snabbt tempo, explosiva rörelser som hopp och dyligt har byggt upp jättestark yttre magmuskulatur. Däremot, de långsamma (läs tråkiga) rörelserna med aktivering i de djupa musklerna i coren; Diafragman, Bäckenbotten och M. Transversus Abdominis, har jag inte prioriterat och därigenom har styrkan i dessa muskler inte hängt med i samma takt som de yttre.

Jaha, kanske du nu tänker… vart är hon på väg – lugn det kommer, häng med lite till ska du få se.

Det som har hänt med min kropp är då detta: Under träningen är de starka, explosiva musklerna igång och jobbar sig riktigt trötta. Efter träningen ska de inre musklerna ta över för att behålla stabilitet och styrka i kroppen resten av dagen. Men när väl träningen är slut är mina inre magmuskler också trötta vilket gör att de yttre får fortsätta att jobba så gott de kan, vilket leder till kramper i ryggen och/eller ont i ryggslutet (coren orkar helt enkelt inte stötta ryggen nog bra under resten av dagen).

Detta har talat så starkt till mig de senaste veckorna.

Är det inte PRECIS så här det fungerar i det andliga livet också? En del av oss har fallenhet för att bygga upp en yttre andlighet (inte en fasad, men att fokusera på görandet). Göra det som syns och hörs, det som gör skillnad för andra, vara aktiv i både det ena och det andra, vilket är helt fantastiskt. Men om den inre, andliga muskulaturen inte hänger med i samma takt; de ensamma stunderna med Jesus, bibelläsandet, bönesuckarna, lovsången och stillheten, händer samma sak som med den fysiska kroppen.

Efter ansträngningarna med den ”yttre muskulaturen” (alltså görandet) börjar det krampa eller värka i hela vår varelse; vi såras av människors misstag och tillkortakommanden, vi kan inte se på vår egen prestation med glädje och tacksamhet även om det inte blev perfekt osv. Vi tappar dessutom hållningen – som en ballerina som slutar se rakt framför sig och börjar se ner i marken. Det Jesus har gjort för oss, Bibelns löften och hoppet som ligger i evighetsperspektivet glider undan – tro och tilliten försvagas.

Då står vi där, det värker inombords och tvivlet smyger sig på – precis som med mitt ryggont, och vet inte vad det beror på. Då kanske vi hittar en lösning med en ny säng. Ja, sängen hade ett finger med i spelet – MEN det var egentligen bara den utlösande faktorn, grundproblemet fanns inuti.

Kanske du tänker att om du bara hittar andra omständigheter (vänner, livspartner, församling, jobb, intresse, hus osv) så löser det sig – och visst ibland är det dags att bryta upp från ett jobb och söka sig till något annat. Men det omständigheter som skaver kanske bara är en utlösande faktor, grundproblemet är, nog oftare än vi vill erkänna, att den inre muskulaturen som ska stötta upp allt, oavsett om vi är i träning eller i vila, är för svag.

Så nu ligger jag här på golvet, aktiverar den inre bukmuskulaturen och lyfter ett ben saaaaaaaaakta, ungefär tills det är 2 dm över marken, då sänker jag det ännu låååååååååååångsammare ner mot golvet.

Och om och om och om igen.

Vet du… det är inte så tråkigt ändå. Det blir en stunds avbrott från den snabba, skyndsamma, explosiva vardagen där kroppen bara få hänga med så gott den kan. Här skapas en närvaro, jag känner exakt vart musklerna sitter, kan till och med ana ursprung och fäste. Så är det med den andliga muskulaturen också, i fokus på det inre blir vi närvarande och upptäcker Gud som alltid är närvarande (Han kallar sig själv ”Jag är”). Vi anar vårt ursprung hos Gud och vårt fäste som är Jesus.

Hebr 6:19 Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Tillsammans på vägen!

/Frida

No Comments

Post A Comment