Ensamvarg eller Relationsberoende

Ensamvarg eller Relationsberoende

I mina jobb har jag ett gäng olika uppgifter – mycket handlar om att stå i fronten för människor, ha kommunikation och samarbeta med människor. Men mycket handlar också om att gå ifrån, stilla ner sig och ta in, förbereda predikningar, skriva, läsa, koreografera och öva in pass.

Idag har varit en sån dag, en både-och-dag.

På fm stannade jag hemma och gjorde några administrativa uppgifter, sen åkte jag till gymmet för 2 pass, ett tillsammans med seniorerna och ett Bodysteppass. Jag formligen älskar att få kämpa tillsammans, få hjälpas åt att nå lite längre än vad vi hade gjort på egen hand.

File 2016-10-19, 17 22 05

Några av seniorerna jag brukar kämpa med,
Kroppen kanske blir äldre men dessa underbara
människor är fortfarande unga i sinnet!

Sedan hem för lunch och telefonsamtal. När svetten hade torkat in så att jag nästan tänkte att jag inte alls behövde duscha hade bastun blivit varm och nu sitter jag här i vår relax och bloggar.

Jag älskar människor, att mötas, att prata (typ en av mina favoritsysselsättningar), att gemensamt arbeta för ett mål, att få dela livet – glädjen, kampen. Vi är skapade till relation – att vara beroende av varandra – ja, du läste rätt. Beroende, ett ord som vi i Sverige nästan kastat i sopkorgen. Vi ska ju vara oberoende! En fru ska inte vara beroende av sin man, en förälder inte av sitt barn, ett barn inte av sin förälder. Vi ska kunna gå och komma precis som vi vill, när vi vill.

Men vad ensamt det blev…

Jag älskar relationer där jag är beroende av den andre, visst – med risk att bli lämnad, sårad och övergiven. Men i relationerna finns det goda livet, där finns den utgivande kärleken, ofullkomlig absolut, men livsnödvändig. Jag är beroende av min man, av mina barn och mina släktingar, jag är beroende av min andliga familj, av mina vänner, av mina mentorer, av mina goa kontakter på gymmet och andra kontakter i alla möjliga sammanhang. Jag är t.o.m beroende av människor jag aldrig träffat – som ber för mig och stöttar mig på olika sätt.

Men i ett liv men en massa relationer är ändå ensamheten lockande för mig, jag älskar också att få kliva undan, krypa in under en sten (läs ner i vår relax) och bara vara alldeles ensam. Jag har alltid uppskattat ensamhet, aldrig störts av den utan tvärtom sett den som en tillgång. Ibland skulle jag nog se mig som en ensamvarg, eftersom jag trivs så bra själv. Men jag inser att så inte är fallet – för jag är aldrig ensam, aldrig själv, jag är i relation hela tiden.

Jag inser att det jag trivs så bra med är just att få ha tid för Den relationen. För i ensamheten och tystnaden händer något. Tankar flimmrar förbi, om hur passet gick, hur jag mötte någon enskild person, vad som ligger framför i veckan, vad jag har glömt göra, en bön för någon jag vet har det kämpigt – där kom det…tankarna som börjar övergå till bön – ett samtal, en relation.

Gud tar aldrig plats i mitt liv om jag inte inbjuder Honom och det är något mycket vackert i det (jämfört med alla åsikter, reklamer, människor med dolda agentor som vill trycka sig in i våra liv) men därför är denna relation också lätt att missa. Att köra på, gå upp i allt och alla för att förr eller senare upptäcka att man saknar sig själv – kontakten med sitt inre, kontakten med ursprunget. Men Han är aldrig längre bort än en bön, ett välkomnade.

Bibeln har många beskriviningar på Guds personlighet: Fadern, Klippan, Alfa och Omega (början o slutet), Tröstaren, Hjälparen, Livets vatten, Lejonet av Juda, Ordet. Alla dessa beskrivningar är, när man läser de i sin kontext, så talande. Men jag älskar allra mest ändå det namn Gud kallar sig själv: JAG ÄR.

Han ÄR hela tiden, alltså helt närvarande – säkert en av anledningarna till att ensamheten känns så lockande, där upptäcker jag det som är sant hela tiden, men det som jag ibland glömmer: jag och Gud ÄR tillsammans.

Jag tror vi behöver bli ännu mer relationsberoende i vår vardag, att faktiskt uttrycka vårt beroende för de i vår närhet, både med ord men också i våra prioriteringar.

Att vara en ensamvarg tror jag går helt emot Guds tanke med oss människor – vi är skapade till relation med Honom och varandra, däremot behöver vi då och då ensamheten för att bygga en alldeles speciell relation – den med Gud som ÄR.

Tillsammans på vägen!
/Frida

No Comments

Post A Comment