Fake it til you make it

Fake it til you make it

Jag vill bara börja med att säga tack och förlåt, tack till alla ni som reagerar på min blogg, kommer med kommentarer IRL, här eller på sociala medier, beskriver vad dessa texter har gjort för er. Jag blir både glad, ödmjuk och fylld av tro på att det nog inte var någon slump när jag och Sport For Lifes ansvarige Johan träffades för några år sedan. 

Jag vill också säga förlåt, förlåt att jag inte reagerat på alla kommentarer här på hemsidan, tidigare hade vi en annan hemsida som var svårare att administrera, nu har vi en hemsida där jag lättare kan se vilka kommentarer som kommit in (vilket jag upptäckte typ nyss…) så jag ska bli bättre på att ge er feedback och svar 🙂

Pga ledighet och en augusti som går till historien som den mest fullproppade har det dröjt lite här på bloggen, men nu är hösten igång så då kör vi!

Förra veckan blev det hårdkörning igen, ja alltså, jag har haft lite körning innan med bland annat 9 dagar läger. Men nu sattes verksamheter igång, höstens pass startade och jag har börjat höstens predikoserie i söndags.

Förra måndagen var det alltså dax, jag skulle ha mina ordinarie träningspass igen. Jag har tränat endel i sommar, inte så där intensivt, men ett cirkelpass här och en joggingrunda där, ett corepass i gräset och lite gym när det passat. Jag har svensktränat – alltså så där lagom.

SÅ många veckor har jag inte varit borta och ändå var det riktigt tufft! Phu! Var det så här tungt? 

Då kom jag att tänka på alla de människor som inte har rört sig något alls under sommaren eller de som inte har rört sig alls under flera år, förstå vilket gigantiskt berg ett sånt här pass skulle vara! 

Men vet ni… Både ni som har tränat länge och bara har tränat liiite mindre träning i sommar eller ni som tvekar att ens låta pulsen gå upp över 120 för att ni är så rädd för kroppens reaktion. FAKE IT TILL YOU MAKE IT!

Man får fuska, gena och fejka! Man får gå och dricka några extra gånger, gå några hundra meter och hoppa över en intervall. För det viktiga är inte att vi kan allt perfekt utan att vi gör det vi kan. För varje gång vi gör det vi kan blir vi lite starkare, får lite bättre puls osv och hips vips så orkar vi det vi fixade innan sommaren eller klarar att träna oss svettiga utan att dö varje pass. 

Det viktigaste är vår inställning! Våra barn har lärt sig att åka vattenskidor i sommar. Olivia siktade genast på att kunna åka på en skida. På två gick det hur bra som helst, men när hon skulle över till en hittade inte den lösa foten öglan som hon skulle trä in den i för att få bra balans. Efter ca 15 meter började hon vobbla och tillslut var det kört – hon vräktes ner i vattnet. Tiden är fascinerande, oftast går den på som ett ånglok, men i vissa situationer hinner man som förälder tänka massor av tankar. Som när ett barn gör sig illa och det dröjer en evighet innan gråten kommer. Jag han tänka att hon gjorde illa sig, eller blev rädd så att hon skulle tappa sin frimodighet att testa nya saker. Jag hann tänka att hon skulle vara arg på skidan, vattenskotern, vi som peppat henne, eller lillebror (ja, han kan få en släng av sleven trots uppenbar oskyldighet). 

Men rätt som det var dök en smått mörbultad dotter upp ur vattnet och i en förtjusande ton sa hon: jag klarade en bit i alla fall!

IMG_0054

Så vill jag också göra, glädja mig över det jag faktiskt klarat av!

Här är Olivia på vattenskidorna: File 31-08-16 09 39 37

Tillsammans på vägen!
/Frida

No Comments

Post A Comment